Sidor

torsdag 9 februari 2017

Long time no seen

Nästan ett år sedan jag skrev något här. Ja, livet rullar på med sina upp- och nedgångar. I juni i förra året flyttade vi äntligen in i vårt nya, fina hus och jobbar så sakteliga på att göra det till ett hem. Något som tar tid.

Lilleman har även blivit storebror till lillasyster, som snart galet nog redan fyller ett år. Jag har sagt upp mig från mitt gamla jobb, där jag senast arbetade innan barnen kom, i september 2014 och nu i april, strax efter att S fyller ett år börjar jag åter arbeta, på en för mig ny förskola, bara ett stenkast hemifrån. Det är även den förskola vi sökt för barnen, men ännu inte fått plats på. Det råder enorm platsbrist (-400 platser i Uppsala län just nu), så vi får väl se hur det går när vår dam ska börja förskola i höst. Hur som haver är det en utomhuspedagogisk, privat liten förskola och mitt främsta arbete där ska vara som förskollärare på en avdelning och med att arbeta med TAKK och tecken som stöd, samt med lite av en specialpedagogisk funktion. Något jag ser fram emot! Dags att väcka upp hjärnan igen. Tur jag har min stora lilla kille som tecknar med mig här hemma...

Hemmavid funderar vi som mest på hur vi ska anlägga vår jordmassa till trädgård. Vart det ska vara gräsmatta och inte, häck, buskar och träd. Hur vi ska göra på framsidan för att få till det på ett snyggt, insynsskyddat och lättskött vis. Mannen jobbar på ute i garaget och inne försöker vi få till klädkammare, kontor och S rum. Ja, hallen också. Vi drömmer om en kamin, en köksö och ett badkar till stora badrummet. Allt har sin gilla gång.

Området börjar sätta sig, 12 snart 13, hus och grannar är på plats. Vi trivs bra och njuter av att ha natur och skog så nära inpå.

Matsedel vet jag att ni också undrar över, ni kära läsare som har undrat vart mina inlägg har tagit vägen. Här kommer den senaste:


Smaklig måltid!

måndag 14 mars 2016

Dinnertajm

Är inne i en period då jag inte känner mig inspirerad alls och det är svårt att hitta på mat. Påskens mat trollade vi ihop rakt upp och ned härom veckan (men vad sa vi nu då...?), men vardagsmaten känns desto trixigare. Hittade in på koket.se, en för mig ny sida att hämta recept från. Här kommer veckans krubb:

onsdag 10 februari 2016

Veckans matsedel

Idag har regnet öst ned, plaskblöta blev vi under vår korta promenad både till och från öppna förskolan jag och Lilleman. Men det var mysigt att komma iväg en stund, nu när snuvan äntligen verkar vara påväg att försvinna.

Dags för en ny matsedel:

Räk- och citronpasta
Rosmarinkyckling med bacon
Quesadillas med rökt kalkon och nachos
Ärtsoppa och pannkakor
Texmexgryta
Tonfiskspaghetti

tisdag 2 februari 2016

Kommunikation - att prata och att teckna

Jag har varit medvetet sparsam med inlägg om min lilla herre. Helt enkelt för att vi inte vill sprida ut honom över hela etern, vare sig i text eller bild. Har något väl hamnat på internet, så finns det alltid där, någonstans och man vet aldrig vem som ser eller läser, eller vad denne gör med det. Det är också av hänsyn för honom, han kanske inte alls har någon lust att hitta en massa om sig själv som liten på nätet, om ett gäng år... 

Men nu kan jag inte hålla mig utan nu måste jag skriva ett lite stolt inlägg. Sådär skrytigt som alla föräldrar känner för sina barn. För - han är ju så förbaskat häftig och smart, min lilla ettåring! Han lär sig saker så snabbt och utvecklas i ett rasande tempo!

Han pratar inte värst mycket, men han har lärt sig de (för honom) viktigaste orden: sitt namn, Bobbo (en av Babblarna och hans heligaste kompis!), pappa, dlicka (dricka), namnam (äta), hej, ajaj (om nåt är varmt eller förbjudet), vovvov (hund), mao (katt), mu (ko) och givetvis kackack (oftast fågel, ibland groda), brum (bilar och fordon) samt mamma (dock enbart vid väl valda tillfällen). Igår fick han mig att tappa hakan totalt när jag föreslog att det var dags att duscha och han svarade "duschla!".

Hans ordförståelse däremot är enorm. Barn är så jäkla smarta och det viktigaste vi kan göra är att prata, prata och prata med dem. Sätta ord på allt vi gör, känner och ser. För även om de inte själva kan uttrycka sig verbalt ännu så lagras allt inom dem och ett, tu, tre kommer de själva att behärska ett rikt språk - om de har erbjudits detta.

Eftersom jag är lite av en språknörd, som tycker att språkutveckling är jättespännande och häftigt och är utbildad inom just detta i min lärarutbildning kanske det inte är så konstigt att jag tycker att detta är ett jättehäftigt skede i små barns utveckling. Inte heller är det kanske särskilt konstigt att jag brinner för alternativ kommunikation, något som jag på inget vis behärskar helt och hållet, men som jag intresserar mig mycket för och hela tiden försöker lära mig mer om.

För några år sedan fick jag möjlighet att arbeta med TAKK, eller tecken som stöd, och eftersom jag och mina dåvarande kollegor tyckte att det var en självklarhet att alla barn på den avdelning vi arbetade på skulle kunna kommunicera med varandra blev det ett genomsyrande arbete som följde med oss i all aktivitet. Vi utvecklade vårt egen teckenförråd samtidigt som vi lärde barnen, och genom deras nyfikenhet och frågor lärde vi oss allt mer. Det öppnade upp en ny värld för oss och gjorde oss rika. Andra pedagoger som "inte behövde" tecken i sin verksamhet tyckte nog att vi var lite väl uppe i det hela, de förstod inte alls värdet i den alternativa kommunikationen eller hur rika vi blev som kunde prata flera språk. Alla barn i gruppen fick exempelvis personliga tecken, något de var så stolta över, och de lärde sig så snabbt! Det barn som verkligen hade behovet av språket kom in i gruppen och gemenskapen på ett helt annat sätt och vi såg hur hen växte, samtidigt som de övriga barnen plötsligt kunde förstå och även göra sig förstådda med och för densamme. Det var en så häftig resa!

Eftersom jag sett vilka positiva effekter tecken kan ge för språkutvecklingen och för små barns kommunikation, känns det väldigt naturligt för mig att använda mig av det även på hemmaplan tillsammans med min son. Det ger honom ytterligare ett språk och gör att han kommer kunna förstå och göra sig förstådd med mer än det verbala språket. Tecken är inte detsamma som teckenspråk, men det är baserat på teckenspråket och förstärker de viktigaste orden i en mening. Tecken är lättare för ett litet barn att lära sig, innan det lär sig att tala, då munmotoriken tar längre tid att utveckla än rörelserna som ju faktiskt redan finns i kroppen och gör att ett litet barn kan göra sig förstådd och kommunicera långt före det lär sig att prata. Och vilken känsla det är! Jag kan prata med min ettåring och få svar, han kan säga vad han ser och känner och vill, även om han inte har orden. Och, återigen, han lär sig så snabbt!

Jag ser på honom att han har förstått grejen. När vi pratar lyssnar han och tittar, sedan - när han tycker att det är dags - härmar han min rörelse. När vi läser böcker vet han att det kommer något mer än bara ett ord. Han tittar i boken, ser mig peka på exempelvis en mössa och säga mössa, han tittar på mig och ser mig teckna mössa (genom att lägga hela min platta hand två gånger uppe på mitt huvud). Han pekar på strumporna i boken, hör mig säga strumpor och tittar på mig för att se vad jag ska teckna (för ihop mina pekfingrar och vrider mina händer med små rörelser).

Han kan redan många tecken och om jag bara vore lite vassare själv, för det känns som om mycket glöms bort när man inte använder det dagligdags, så skulle han förmodligen kunna ännu fler. Givetvis får många tecken en personlig touch, han har ju inte all finmotorik och många av tecknen kräver ganska mycket, men han gör sig förstådd - framför allt förstår jag honom, inte alltid, men oftast, eftersom jag är med honom hela dagarna. Tecken som han gör: ko, gris, hund, katt, fågel, häst, lamm, skor, strumpor, overall, mössa, äta, borsta tänderna, tvätta händer och mun, duscha, klocka, trött, sova, bil(/fordon).

Något jag också har upptäckt är att han kan nästan alla kroppsdelar. Frågar jag t.ex. "vart är magen?" så klappar han på sin mage. Det var för några veckor sedan som jag tänkte att vi kanske skulle börja lära oss vad de olika kroppsdelarna heter, som jag till min förvåning fick erfara att han redan hade koll på de flesta. Han kan peka ut hår, huvud, öron, ögon, näsa, mun, mage, ben, armar, händer och fötter. Som sagt, de är så otroligt kompetenta, dessa fantastiska små människor!